Novell av Inger M Johansson
En gång per år får jag en målmedvetenhet i vad jag skall göra. Packa och organisera, för nu skall jag iväg, äntligen! Det spelar ingen roll att det är 100 mil bort. Det är frihetskänslan som växer starkare och starkare ju närmare jag kommer målet. Naturen ändras, höjderna, vattnet, solen. Man blir piggare och piggare. Att få sitta vid ratten och veta att jag inom kort är framme.
Så när vi svänger av på den smala slingriga grusvägen, sista biten in i byn. Då kommer känslan av förväntan . . . Så där sista backkrönet och in vid den 130 år gamla granen som står vid infarten, omfång 213 cm mäktig, och där står det lilla röda huset med sina vita knutar och väntar!
Margit, grannen, har varit inne och dragit upp rullgardinerna, dörren med myggnätet är uppställd för att vädra ut. Dammsuget och torkat golv har Margit och hennes syster Gunnel ordnat. Fantastiskt att komma så här efter ett år och det är inte ett spår av gamla insekter, bara de nya som surrar direkt runt öronen då vi kliver ur bilen. Att man efter alla år får med så mycket grejer upp vart år! Som Allan, en annan granne, sade då vi landade en timme innan midsommarfesten på midsommarafton. ”Det går inte in ett snapsglas till ens”, i bilen. Då var bilen full av gotländska primörer, färskpotatis, sparris, jordgubbar mm. En total lyx så här års i dessa breddgrader. Torbjörn, Margits son, har slagit gräset. Läs mer →
